Denna sida uppdateras inte
Folktro är precis som det står, vad folket tror eller snarare trodde på. I alla tider har mänskorna haft olika föreställningar om allt möjligt. Man får känslan att de levde med all slags vidskepelse omkring sig. När något hände eller när någon skulle varnas var det lätt att ta till någon av de många väsen eller berättelser som myntats från tidigare generationer. Att vi har så mycket nertecknat tyder på att de kände för och kunde konsten att berätta. Och ännu längre tillbaka, till hedenhös finns det belägg för att berättandekonsten stod högt i kurs. För att inte bli långrandig skall jag här försöka förklara vad som är vad, kombinerat med berättelser från mänskor jag träffat.
Vätte: Ordet finns i mytologin och är egentligen något ospecificerat som är förknippat med trolldom och magi. I gamla lexikon kallar man t.ex. Odens Valkyrior för ”krigets vättar” I folktron är det snarare ”de små under jorden” De bodde under golvbräderna, ute i naturen i stenar och träd. Utseendet är som ”tomten”, en gråaktig gubbe med grå kläder och grå eller röd luva. Storleken varierar från pytteliten till små barn. Den stora skillnaden mellan tomten och vätten är att den förstnämnde är ett ensamväsen och den andre ett kollektivt väsen. Natten var den tid då de var vakna. Höll man sig väl med dem var lyckan gjord.
Berättelser:
– En äldre dam talade om för mig att när hon var liten och tillbringade julen hos sina morföräldrar tog mormodern fram en spritflaska ur ett skåp. Därefter hällde hon upp en snaps i ett snapsglas och hällde ut det på golvet i en hörna av huset. Sedan gjorde hon likadant i de övriga tre hörnen av huset. Hon avslutade med förklaringen att ”det var till vättarna”
– En annan historia som fick mej att rysa till va den här. En äldre man berättade om sin farbror när denne sökte jobb i en gruva. När han var där nere i gruvan med en förman på väg in i en av gångarna fick han höra sitt namn ropas. Han tittade sig omkring för att se vem det kunde vara. Han förklarade det för förmannen som rappt utbrast – låt oss komma härifrån. Knappt utkomna rasade gången igen. Brrrr………